"We are inevitable"
Ruset
Jag kan förstå varför man blir beroende
av att befinna sig i ett dis av tankar
som inte fastnar och skaver.
För vad gör det att känslor dominerar och brister inte syns
trots att de visas som öppna, blödande sår.
Du får låtsas att du är med i en film om du vill,
skrik ut orden som du inte orkar svälja ned,
blotta hur skör du är, bevisa hur stark du kan vara,
dansa bort allt annat och låt det försvinna ut
med tonerna av din bästa låt.
Du är mitt lyckliga slut men hur kan du veta att jag hatar klyschor
Inte ens i bara hud
kan du se på mig
att jag behöver dig,
och jag vill aldrig behöva
vara utan dig.
Inte ens genom skriken,
som får mina lungor
att vändas ut och in,
kan du höra
att jag saknar dig.
Inte ens när jag hoppar
mitt framför dina ögon
kan du förstå
att jag gör allt för dig
även fast du inte gör allt för mig.
Trafikljus som vägrar slå om
Inte ens den tätaste röken
av cigaretter
din,
och min,
döljer tillräckligt bra
skavanker
begär
längtan
minusgrader ger iskall hud
så varför torkar jag ut av hettan,
svettas av ansträngningen när mitt hjärta pumpar
tusen slag i minuten
Här är jag. Sjuka ögon, trista kläder, ett hjärta som smält, darrande ben eller är det marken som skakar, huvudet högt men nedtryckt flera gånger om. Här står jag. Ni springer omkring mig, på väg, därifrån, jag undrar vart jag ska och hur, när jag är fastvuxen i cement.
